Är man gravid och träffar många invandrare i sitt arbete är det lätt att man ofrivilligt vänjer sig att bli behandlad som en prinsessa. Tro mig, jag vet. Ni skulle sett mig för sex månader sedan när jag kom gåendes i korridoren från en lektion. Jag hade en hel drös med personer framför och bakom mig. Någon bar mina böcker; en bar mina pennor och papper; en tredje körde TV:n (jag var lite seg på att planera lektioner på slutet där, för jag hade någon slags kola i skallen) och en fjärde försökte stoppa baklava i mina fickor (godis till bäbisen i magen). Det måste ha sett roligt ut för kollegor som jag mötte försökte dölja sina leenden. Det kunde också vara lite besvärligt för sakerna kunde hamna på villovägar. De som hjälpte mig hade oftast inte hunnit lära sig vad höger, vänster, ditåt, hitåt, framåt och bakåt heter på svenska.
Nu börjar jag misstänka att jag har vant mig vid denna ömma behandling, för när jag var på ICA senast tyckte jag det var konstigt att killen bakom mig inte erbjöd mig hjälp. Han stod med sina två piroger i handen och suckade över att det tog så långt tid för mig att plocka upp varorna. Och jag plockade upp ett i sänder förstås, eftersom jag hade en missnöjd bäbis i famnen. Svettigt! Och kön blev bara längre och längre bakom mig.
Men faktum är att jag nog har börjat ta hjälpande händer för givet. Jag tycker inte alls det är konstigt längre när någon erbjuder sig att lyfta in mina tunga sandsäckar in i bilen utanför Bauhaus. Jag är ju en mamma med ett barn i bärselen. Jag har nog blivit bortskämd? Eller förlorat förmågan att be om hjälp?
5 kommentarer:
Hi, hi... du är inte bortskämd tycker jag! Klart att folk skall hjälpas åt....Det värsta jag visste var att åka spårvagn eller buss med barnvagn. Ingen hjälpte mig av eller på. Man riktigt såg hur folk flydde där man kom med "stridsvagnen". Jag hatade det! Jag är inte den som ber om hjälp i första taget.... stor flicka reder sig själv ;-) Därför såg jag till att ta mitt körkort illa kvickt när mitt andra barn hade kommit.... Jag åker aldrig komunalt numera;-)
Jobbar du som lärare.... eller?
Tänk vad härligt om man alltid fick hjälp när man behövde det!! Men ganska ofta tycker jag att folk är hjälpsamma...men kanske är det för att jag bor på ett mindre ställe?? Har ingen aning...
Det finns förstås många hjälpsamma människor också.
Så kan jag också känna, jag bodde i London när jag var gravid och fram tills att Noah var 9 månader gammal, också där får man hjälp med det mesta när man är med barn eller har små barn. En gravid kvinna ska absolut inte behöva stå på bussen, som man har sett här i sverige många gånger. Dessutom fasade jag åt att när jag var här i Sverige i sjunde månaden var det så mycket människor som puttades och armbågade sig förbi stora mig. Men visst det finns många snälla människor också men över lag tycker jag nog att svenskarna har lite att lära. Hoppas att det är ingen som tar illa upp. Amanda
Mannagryn - Jag håller nog med dig. Och nu kommer jag generallisera, men när jag var höggravid och tog spårvagnen i rusningstrafik till Hammarkullen hann jag inte ens fundera på om det fanns plats eller inte. Men när åkte spårvagn i centrum erbjöd sällan någon plats.
Skicka en kommentar