Projekt köksluckor

Jag gör lite för mycket på veckorna så idag ska jag bara vara hemma och vila... och kanske greja med tvätten. Lilla A uppskattar att vara ute och träffa andra och blir riktigt uttråkad av att bara vara hemma. Det finns så många att vara social med, men jag pallar inte riktigt med i det här tempot. Jag klagar alltså inte över att vara föräldraledig för det är väldigt roligt, men man måste hitta en bra balans.

Nu har jag nästan glömt av vårt nästa projekt här hemma: köksluckorna. Nu när vi äntligen har bestämt hur vi ska göra, så travar jag omkring med vagnen överallt att jag liksom glömmer bort dem. Konstigt, för jag har väldigt länge försökt att acceptera de halmgula luckorna, men för några veckor sedan bestämde vi oss för att vi skulle lämna in dem på sprutmålning. Det spelade liksom ingen roll hur många tyger jag släpade hem med som skulle matcha eller förvilla bort intrycket av luckorna. De lyste lika hopplöst halmgula i vilket fall. Visst man kan måla dem själva också, men det är bara att inse att det inte är värt allt besvär. Maken tyckte att vi kunde vänta ett tag innan vi kanske bytte ut hela köket. Så visade det sig att "ett tag" i hans vokabulär inte bara betydde några månader eller ett år, utan flera år! Men jag kände mig så besvärad av halmgult att det inte gick att vänta i flera år. Kan ni tänka er att mäklaren, som vi köpte huset av, beskrev kombinationen terrakotta kakel och halmgula luckor som en läcker matchning. Var hon färgblind, eller vad?

Dekorera mera

Det är roligt med saker som absolut inte har någon funktion, men som bara ska liva upp en miljö. Som den här lampkjolen från 70-talet som jag såg på en toa. Jag tycker den är kul.

Ett liv i guld

Åh vad jag älskar ett visst landskap och alla loppis som finns där! Jag hittade fyra lampor, två småryor, lite dukar, grytlappar mm. Det fanns också en hel del möbler som jag kunde ha köpt, men jag insåg att jag får fundera över vad jag är ute efter och sedan leta efter just det. Sedan så är det också transporten hem som kan ställa till problem. Men vi har dragkrok på bilen, så man skulle kunna ge sig på även de större pjäserna. Jag lämnade en av de små ryorna hos syrran, eftersom hon har ett av de få rum där den verkligen passar. Medaljongtapeter i guld från 60-talet, guldgardiner, svart soffa, svarta bambudraperier i dörren och en rar liten rya. Jag skulle också kunna tänka mig att ha ett liv i guld, för det var jättefint!

Jag är med tofs

Idag hamnade jag på Marakech Design på Kaserntorget. En trevlig butik med marockanska lyktor, mattor och annat tingeltangel. Nu hänger en tofs (!) från butiken i min rislampa här hemma. Kanske lite onödigt, men jag äger inga tofsar sedan tidigare och lampan blev mycket roligare. Jag höll också i ett bar ljuvliga barntofflor... kanske en annan gång?

Jag bortskämd?

Är man gravid och träffar många invandrare i sitt arbete är det lätt att man ofrivilligt vänjer sig att bli behandlad som en prinsessa. Tro mig, jag vet. Ni skulle sett mig för sex månader sedan när jag kom gåendes i korridoren från en lektion. Jag hade en hel drös med personer framför och bakom mig. Någon bar mina böcker; en bar mina pennor och papper; en tredje körde TV:n (jag var lite seg på att planera lektioner på slutet där, för jag hade någon slags kola i skallen) och en fjärde försökte stoppa baklava i mina fickor (godis till bäbisen i magen). Det måste ha sett roligt ut för kollegor som jag mötte försökte dölja sina leenden. Det kunde också vara lite besvärligt för sakerna kunde hamna på villovägar. De som hjälpte mig hade oftast inte hunnit lära sig vad höger, vänster, ditåt, hitåt, framåt och bakåt heter på svenska.

Nu börjar jag misstänka att jag har vant mig vid denna ömma behandling, för när jag var på ICA senast tyckte jag det var konstigt att killen bakom mig inte erbjöd mig hjälp. Han stod med sina två piroger i handen och suckade över att det tog så långt tid för mig att plocka upp varorna. Och jag plockade upp ett i sänder förstås, eftersom jag hade en missnöjd bäbis i famnen. Svettigt! Och kön blev bara längre och längre bakom mig.

Men faktum är att jag nog har börjat ta hjälpande händer för givet. Jag tycker inte alls det är konstigt längre när någon erbjuder sig att lyfta in mina tunga sandsäckar in i bilen utanför Bauhaus. Jag är ju en mamma med ett barn i bärselen. Jag har nog blivit bortskämd? Eller förlorat förmågan att be om hjälp?

En dag vid havet...

...att längta tillbaka till i vinter.

Bonden vid torpet

Vår ovanliga, men helt fantastiska, granne vid torpet, är som från en annan tid. Han berättar om saker som hände under början av 1900-talet, såsom om det var igår. Det är inte alltid lätt att hänga med. Tidigare hade han en brun katt som alltid följde efter honom. Tyvärr tog räven den i vintras och han skulle INTE ha någon ny. Kanske var han ledsen? Men helt plötsligt bodde det tre nya katter i hans gröna lada. Visst är de söta?

Lyktor i trädet

Lyktor från Indiska i vårt träd på vår atriumgård. De lyser fint på kvällarna. Jag funderar på att hänga upp några prismor vid lyktorna, men de kanske hamnar i ett fönster istället?

Vart tog gräsmattan vägen?

Så här högt var gräset i juni. Maken tog bilden när han var där för att klippa gräset, men han fick istället ta fram röjsågen. Gräsmattan som vi lämnade i höstas hade ersatts med en äng! Vårt torp har varit ganska övergivet under våren och försommaren. Anledningen var att vi flyttade till radhuset i april, fick barn i maj och att livet under några veckor var ett enda kaos.

Vårt lilla renoveringsobjekt

Vårt torp är byggt 1850 och min morfars morfar var den sista soldaten där. Därefter har huset fungerat bland annat som sommarbostad åt några släktingar, men på senare år har det varit ganska övergivet, tills för tre år sedan då vi fick köpa det. I delen till vänster bodde soldaten med alla sina barn i ett rum och kök. I den högra delen bodde djuren, vilket inte var helt ovanligt i Bohuslän. Den högra delen har dock inretts och byggts om någon gång under 1950-talet för att fungera på sommaren. Vi hämtar vatten hos grannen för brunnen behöver renoveras och det blir mycket att bära för det finns ingen väg fram till huset. Förvånande nog finns det så modena påfund som el, så vi kan ha mulltoa i boden till höger.

Renovering pågår

Här är ett foto från i sommras av vår atriumgård. Men här har det hänt och händer grejer ska ni veta. Vi har byggt ut takfoten; satt in lampor i takfoten; lagt om taket och just idag bytte takläggaren ut de vita takfönstren mot fönster i klarglas. När det regnar smattrar det så mysigt och påminner om barndomens båt- och husvagnssemestrar. Jag är sååå spänd på om vi kommer att se stjärnorna genom taket ikväll.

Allt blir sött i rosa

Rosa är en ny favorit. Tapeterna är från Boråstapeters kollektion Hanna. Notera den svartmålade öppnaspisen i den sista bilden.

Det kan aldrig bli för mycket grönt

Jag har varit hemma hos en vän och konstaterat att det aldrig kan bli för mycket grönt.

Gästrummet

Här kommer bilder på rummet som jag skrev om. Det är tänkt som gästrum. Från början var väggarna som sagt täckta med pärlspont och under pärlsponten döljde sig flera lager av tapeter från 60-talet och framåt. En ganska rolig resa genom tapetmodet, men det var näst intill omöjligt att få spacklet att fästa. Men turligt nog fick vi tips om Easycover från Duro, en täcktapet med glasfiber som gör de mest omöjliga väggar släta och fina igen. Den randiga tapeten är från Decor Maisons kollektion Spirit och var ganska svårarbetad, eftersom den var tunn och ömtålig för tapetverktygen. Nästa gång vi tapetserar får det gärna bli med tjockare tapeter, såsom Boråstapeter. Min syster har sagt att det är som att tapetsera med vaxduk, vilket inte låter så dumt.